Det är något särskilt med Axberg, stället där jag växte upp. Kanske beror det på just det faktum jag precis nämnde, att jag växt upp där, som gör det så speciellt men jag vill påstå att det är något annat. Det måste vara dofterna, vyerna, naturen, stämningen, atmosfären, möjligheterna. Jag ser mig själv som bortskämd för att ha fått chansen att växa upp just där och jag vill ingenting hellre att mina barn ska få vara med om samma sak en gång i framtiden.
Igår levererade vädret sitt allra bästa och min familj och jag, tillsammans med vänner till familjen, kunde avnjuta en fantastisk kväll med korvgrillning deluxe vid vattnet, sådär alldeles lagom nära perfektion! Under kvällen sa en vis man jag vuxit upp med att "Du skrattade alltid så mycket som liten, Emilia!". Ja inget konstigt är det väl med det när jag har kunnat skattat mig lycklig för en sådan uppväxt här i vårt underbara Axberg!
Alexis verkar också uppskatta gårdagen! Efter 4h konstant lekande med två labradorer så är det mest aktiva hon åstadkommit idag att byta sov-ställning. Ett tillfälle för mig och min bättre hälft att städa lägenheten ordentligt!

När jag får tid över, tid över alldeles själv utan yttre störningar kommer jag på mig själv sitta och tänka på livet. På nuet, på vad som komma skall. På vänner, familj, livsstil och framtid. Jag möter det med blandade känslor så som längtan, nervositet, spänning, panik.
Att jag blir äldre är ett faktum, att jag måste tänka efter en extra gång innan jag svarar på hur gammal jag är sker titt som tätt. Att tiden går fort är också ett faktum och att jag tenderar att bli stressad över att jag måste hinna göra saker jag vill göra innan ledigheten tar slut. Men så står jag där med näsan lång, lurar mig själv, att jag inte har grepp om mitt liv. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade det. Jag tror den egentliga rädslan bottnar sig i att jag inte vill att känslan, lyckan, nuet ska ta slut.
Känslan får mig i sin tur att känna mig kvävd, begränsad, pressad. Det vill säga motsägande mot ovan sagda. Ekvationen stämmer inte. 1+1 blir inte 3. Men jag jobbar på det.

Alexis, vår lilla tjej på fyra ben. Hon växer och växer, i både sin egen kropp som i våra ögon. Hon är super härlig! Och känslan hon ger vill jag aldrig ska ta slut!
Jag vill aldrig sluta vara på topp. Låt mig få vara kvar och tvinga mig aldrig att kliva åt sidan igen!

Mina inlägg kretsar och kommer att kretsa mycket kring en liten tjej på fyra ben. Dels på grund av att det inte händer så mycket annat i mitt liv just nu, man har väl sommarlov, och dels, om inte främst, på grund av att det är det som tar upp min tid just nu - att uppfostra och passa henne, att lära, att så ett trygghetens frö och låta den växa, att knyta ett band. Och tillsammans skapar man något som varken kräver ord eller samma språk.

Livets som hundägare skulle kunna summeras i bilden nedan - en blandning av lek och gå på tidning med en allt för härlig liten tjej! Det känns som om jag inte gjort något annat i mitt liv men samtidigt som något helt nytt och att jag simmar i nya vatten! Sällskapet och en nära relation till en fyrbent har fattats mig sen jag flyttat hemifrån men den luckan börjar fyllas allt mer.
Från att ha varit livligt busig har nu Alexis kraschat och sover sött, vilket blir chansen för mig att sitta ner och göra nytta, som att skriva köpelista m.m. D.v.s. att simma i vatten jag känner igen! Hörs peps!

Säg "Hej" till familjen Görtz/Thunells nya familjemedlem - den sockersöta, nöjda, något trötta, charm-examinerade Finska lapphunden Alexis!
Hon har snart bott hos oss i hela 24h och lyckan är kolossal och konstant!
Ser fram emot ett liv tillsammans med denna tjej!