omenemilia

Hej peps.
Åh vad skrivkrampen råder! Jag vill verkligen skriva men jag vet inte om vad.
Det kliar i mina fingrar i kombination med att min vardag är som ett rakt streck och inspirationen ligger på noll.
Eller plus minus noll ska jag väl säga. Jag tänker väldigt mycket och omfamnar mig själv av tankar och finner en del ljuspunkter som lyfter inspirationen, som sedan kan dras ned av något tråkigt, vardagligt, dumt.
Jag har till exempel kommit på ett drömyrke, jag menar ett riktigt sådant som jag är villig att kämpa för och kan komma att brinna starkt för!
Jag vet inte om jag vågar drömma högt här i bloggen, det skulle kännas så oseriöst då och så långt ifrån min nuvarande vardag... Eller?
Det kanske kommer en dag. Jag kan i alla fall avslöja att jag vill jobba med något juridiskt, med människor rent praktiskt och fysiskt. Träffa människor, hjälpa människor.

Och här gjorde sig skrivkrampen påmind igen. I säkert 10 minuter har jag försökt skriva något, för att sedan radera, skrivit, raderat och så vidare.
Det är nog ett tecken på att detta var allt jag kunde åstakomma idag, dessvärre.

Vidare till tvn och i väntan på min respektive som gör mig sällskap inatt, lovely! :)
Puss så länge!

Så tackar jag Malin för er spontan tisdagskväll!
Som hon skrev på sin blogg: "(...) Dessutom ska vi förmodligen gå på bio, så bättre avslut på en tisdagskväll är nog svårslaget." Och mycket riktigt, det var svårt att få ett mycket bättre slut på den tisdagen.
Det hela resulterade i en bio. I en, till en början, tom biosalong, bara Malin och jag. Bara det är klockrent.
Till slut var vi 5 tappra själar som skulle se en inte så lika klockren film.
Hursom njöt jag av mitt sällskap, i både vaket och sovande tillstånd (hehe!) då vi inte setts på länge men också i spontaniteten jag befann mig i.
Nästa gång får det bli något mer prat- och skrattvänligt, vi var nog inte allt för omtyckta när vi var skratta-åt-allt-trötta och roades åt både det ena och det andra.. :)

Vidare till vardagen, det vill säga jobb och träning.
Puss så länge!

Jag lever. Jag andas och lever livet, därmed har bloggandet kommit i kläm.
Jag har haft skrivkramp måste jag erkänna men det glädjer mig att det finns några tappra själar därute som besöker mig!
Ja som sagt, jag lever. Faktum är att jag just klev innan för dörren hemma på landet för första gången den här veckan då jag lever som inneboende på Drottningen tillsammans med min respektive.
Jag vet inte vad jag ska kalla mig själv. Jag är varken sambo eller särbo.. sämbo kanske?
Hur som befinner jag mig i livet då många andra skulle tagit steget för länge sen, när jag själv fortfarande väntar. Väntar på att ta steget. Väntar ikapp mig själv.
Jag befinner mig också i en del som innebär nya bekantskaper, uppskattning, spontanitet och vardagslyx.
Att hjälpa en vän. Att känna uppskattning för att ha vännen bredvid sig. Att ha en underbar familj. Att somna med någon bredvid sig och få uppleva kärlek det första man gör på morgonen och på så sätt också få den bästa starten på dagen. Att äta gott och träna till vardags.
  Det är svårt att klaga på livet just nu. Trots att det dyker upp ett och annat hinder ibland, men vad gör det?
Hinder är trots allt bara avsatser vi tar fart ifrån.

Vidare till en kanon fredag och helg. 
Puss peps!   
  

Efter två dagar bestående av sol, frisk vind och kylig luft
undgår det mig inte att drömma om att det är april eller maj månad.
Solen strålar vår-värmen som ska väcka liv i det som varit dött efter den gågna vintern.
Bredvid drömmarna om våren befinner sig verkligheten och det faktum att det är höst och att vi blickar mot ännu en vinter. Något som får mig att tänka på värme, februari/mars månad och därmed Maldiverna.
Jag förknippar kylan med vad som komma skall därmed vinter och därmed Maldvierna.
 Nej, om jag får chansen att bara drömma, att drömma helt fritt och öppet så drömmer jag om en vinter där jag får åka snöskoter, där jag vågar åka snowboard igen, där jag sitter vid en öppen eld och grillar korv och dricker varm choklad. Vad sägs om det? Eller så kan vi väl helt enkelt spola fram tiden till i början av mars, då lyfter planet till värmen:)
 
 

Så var klockan straxt efter elva.
Den här fredagen är snart över och mitt fredagsmys bestod av vadå, jo jobb.. känns ju sådär.
Istället ser jag fram emot en lördag söndag som kommer innebära att fyra innebandy matcher ska avvankas i publikform. Härligt!

Nu vidare till sängen nu, den ser skön ut.
Godnatt!

Ingen kan göra allt men
någon kan göra något.
Ja tänk vad mycket en människa kan åstadkomma,
så mycket skräck, oro, förnedring, smärta, förstörelse.
Jag har varit arg, ledsen och illamående näst intill hela dagarna de två senaste dagarna
med tanke på de överfall som hänt i vår stad som inte kan ha undgått någon.
Det gör mig ont att behöva inse att vi kvinnor inte går säkra längre, att vi måste tänka på hur, vart och när vi går. Att vi inte är trygga i det samhälle vi lever i, i vårt 2010.
Mina tankar går ofta också till de berörda.
Stackars den kvinna som tvingas bli kränkt, utsatt och skadad.
Stackars den sjuka människa som ens tänker tanken, agerar och utsätter kvinnor för detta.
Stackars oss som tittar på, som är hjälplösa, som oroar oss över att nästa gång inte ska vara vår otur.
Stackars granne som inte kan sova på grund av skriken ekandes i väggarna.
Stackars polis som ens behöver göra sitt yttersta för att förhindra detta.

Med detta vill jag först och främst skriva av mig, då jag blir så fruktansvärt upprörd men också för att uppmuntra alla kvinnor/tjejers ansvar att ta hand om sig själva och varandra. 
Det ska inte behöva hända och det är inte värt att chansa, inte för en enda gång. 
Inte förens denna sjuka jävel är fast och kastrerad, om inte ännu bättre avliden.
Mer är han inte värd.

Tack för mig. Godnatt!

Dom är lite som mina två andra halvor.
Dom är en del av mig.
Jag är en del av dom.
Jag älskar dom något så högt,
det kan jag aldrig förneka trots allt tjiv och tjafs genom åren.
Men det var då, nu är vi vuxna och jag ser dom som två stolpar i mitt liv.
Två stolpar som lyfter mig och ger mig styrka.
Älskade syskon, ni är bäst!


Bild tagen från en härlig kväll på Ritz och Hoffmaestros spelning.
Och ja vi var sjuukt svettiga!

Så har jag officiellt, kan man väl säga, tagit mig ur denna soppa.
Den grop jag grävt mig, som blev alldeles på tok för djup.
Idag tog jag det sista spadtaget som skulle fylla igen den gropen och allt vad den har inneburit.
Jag vet hur långt ner jag har varit och jag vill aldrig tillbaka igen.
Det har varit mörkt, kallt, kvävande, obekvämt.
Samtidigt har jag lärt känna mig själv bättre, på så sätt också hittat mig själv mer och blivit starkare än jag var tidigare.
Jag har varit tillfälligt blind och handikappad. Tagit allt för många saker förgivet.
Jag minns förra hösten, då jag skulle börja det sista och fantastiska året på gymnasiet. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig igenom skolan det året, trodde aldrig jag skulle orka.
Men det gjorde jag och det med flaggan i topp och med kanon fina betyg. Jag var dessutom på väg uppåt. Jag var (och är lycklig). Jag var vilsen men hade hittat tillbaka. Jag hade funnit mig själv igen, i min plats, hos min familj. Det kunde inte ha blivit bättre.
Och nu står jag där jag står idag.
Det finns inte längre någon tung och negativ stress i mitt liv.
Jag lever just nu och vad som komma skall vet jag inte men jag välkomnar det med öppna armar, jag skyndar heller inte dit. Det får helt enkelt komma när det vill.
Jag kan inte tacka alla tillräckligt som finns vid min sida, som varit min styrka i det här.
Tack alla ni. Ni är fantastiska. ♥

Nu är det bara festen kvar. Let's rock!

Snart så. Imorgon så.