Sämre bloggare får man leta efter!
När jag får tid över, tid över alldeles själv utan yttre störningar kommer jag på mig själv sitta och tänka på livet. På nuet, på vad som komma skall. På vänner, familj, livsstil och framtid. Jag möter det med blandade känslor så som längtan, nervositet, spänning, panik.
Att jag blir äldre är ett faktum, att jag måste tänka efter en extra gång innan jag svarar på hur gammal jag är sker titt som tätt. Att tiden går fort är också ett faktum och att jag tenderar att bli stressad över att jag måste hinna göra saker jag vill göra innan ledigheten tar slut. Men så står jag där med näsan lång, lurar mig själv, att jag inte har grepp om mitt liv. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade det. Jag tror den egentliga rädslan bottnar sig i att jag inte vill att känslan, lyckan, nuet ska ta slut.
Känslan får mig i sin tur att känna mig kvävd, begränsad, pressad. Det vill säga motsägande mot ovan sagda. Ekvationen stämmer inte. 1+1 blir inte 3. Men jag jobbar på det.
Alexis, vår lilla tjej på fyra ben. Hon växer och växer, i både sin egen kropp som i våra ögon. Hon är super härlig! Och känslan hon ger vill jag aldrig ska ta slut!
Jag vill aldrig sluta vara på topp. Låt mig få vara kvar och tvinga mig aldrig att kliva åt sidan igen!
