omenemilia

Igår var det en dag som inte infaller allt för ofta - min kära mormors 90-årsdag.

Efter en hel dags firande med en mottaning som det stod härliga till om och familjemiddag så började jag tänka på det här med släkt. Det faktum att jag bara har mormor kvar av mina mor- och farföräldrar och dessutom aldrig träffat övriga. Samt att jag bara en morbror med 3 barn, d.v.s mina kusiner (sett från mammas sida). Att tillägga är att dessa inte är mina "riktiga" släktingar när mamma och hennes bror är adopterade.

Så tillbaka till begreppet "släkt" - vad är släkt? Måste det vara de vi har blodsband med eller rent av dom vi vuxit upp med? De sistnämnda har man ju i sig skapat sig band till, ett annat sorts band bortsett från blodsbanden.

Likt de vi binder till vår käraste eller vår bäste vän. Osynliga band som knyts och växer sig starkare allt eftersom. Till slut så kraftfulla att dom är svåra att klippa och väl klippna är smärtan oundviklig.

Likt de "regler" som skapas i och med dessa band - otrohet till exempel, generellt sätt är väl otrohet att bortse från dessa regler. Ett gemensamt synsätt av många.

Vad har vi för "regler" och plikter gentemot släkten?

Har vi några eller olika mot dom som vi aldrig träffat, sällan träffar eller dom vi träffar?

Släkten är trots allt vår historia, vårt förflutna, våra förutsättningar. Samtidigt något vi inte väljer, utan något vi föds till, och därmed något vi sällan har någon påverkan på. Eller?

Har vi rätt att "välja" bort släktingar, individer vi inte fungerar/kommer överens med?

Har vi rätt att ställa krav samtidigt som vi blir ställda inför krav?

Vi är ju trots allt människor, varelser, som vill ha kontroll samtidigt som vi blir kontrollerade..

Från en sak till en annan - vad hade jag på mig igår?

Jo jag invigde min fantastiska julklapp, i form av en långklänning, från min käraste. En kavaj och klackskor till det, satt fint det!