omenemilia

Det är frågan jag ställer mig idag - vart är vi på väg och varför? Vad är det som driver oss och mot vad?

Det har kombinerats så fantastiska ord så som - "Hur långt man än har kommit, är det alltid längre kvar". Är detta inte till största delen sant? Bergsbestigaren som bestigit K2 vill genast ge sig på högre höjder. Affärskvinnan som tjänat sin första miljon vill tjäna mera. Mycket vill ha mera så att säga, samtidigt som lite vill ha någonting överhuvudtaget.

Är det för lyckandets skull som vi vill lyckas eller är det ett sorts självförverkligande i oss själva? Är pengar, välfärd och karriär så viktigt för oss? Ja åtminstone för oss i industri-länderna måste jag väl ändå säga, när det i vissa länder sitter människor som ställer sig frågan om dom ens kommer överleva dagen. Visst drömmer dessa människor kanske också om välfärd, lycka, framgång men med andra förutsättningar.

Jag fick sätta upp diverse mål och kämpa mig tillbaka. Idag, några år senare ska jag sätta upp nya mål med nya utgångspunkter. Det är svårt att sätta mål, svårt att vara realistisk samtidigt vara utmanande. Å andra sidan tror jag att det är väldigt viktigt att sätta upp mål. Delar av mig är rädd att misslyckas, det är nog det jag ogillar mest med att sätta upp mål. Minns den påtagliga och oundvikliga känlsan av besvikelse när siffrorna på vågen stod still istället för att stiga uppåt för ett par år sen. Något man helst vill undvika, något som vi också försöker undvika genom att inte utsätta oss för liknande tack vare våra försvarsmekanismer.

Jag tror allt handlar om att våga, "learning by doing". Det är inte bara barn som lär sig att undvika spisplattan genom att bränna sig på den, även vi vuxna måste trampa snett för att hitta rätt väg. Vi är bara en aning skörare och mindre våghälsiga än barn. Mer konsekvenstänkande. Eller är det bara jag?