omenemilia

Så var man där. Igen.

Tillbaka i livet, till den del som jag lagt ner mer än 10 år till. Till den delen utav just det som kör ihop sig ibland.

Det är bara en lek. Och trots allt bara ett spel, men det är något utav det bästa jag vet.

Känslan är så obeskrivligt obekväm, så pass att jag hoppas att jag ska kunna skriva av mig den.

Låta den vandra ur min kropp, ur mina tankar, genom armarna och ut genom fingrarna, ner på tangenterna och så bort.

Tankarna är just nu utom kontroll och går inte, trots goda försök, att få grepp om. Ingen slutsats kan dras, inga för- och nackdelar överväger.

Jag vet att allt kommer att lösa sig, på ett eller annat sätt, och jag får helt enkelt låta den slutsatsen sjunka in i mig. Låta den vagga mig lugn.

För trots allt är bara hinder avsatser vi tar fart ifrån.