omenemilia

Det känns som min värld är upp och ner.

Som om jag går på maskin. Som om jag bara gör för att göra och ska för att jag ska.

Dagar passerar utan att jag egentligen vill eller riktigt hänger med. Allt går så fort.

Snart ska vi flytta och senare åker vi till USA och nu har en kittlande, nästan skrämmande, känsla väckts till liv.

Nervositeten börjar liksom smyga sig på när, samtidigt, den övervägande känslan stavas L.Ä.N.G.T.A.N.

Det känns som om jag är i ett mellanläge av någonting. Av något som komma skall och något som varit.

Att jag är på väg någonstans, bearbetar fram något.

Men trots allt har jag inte kommit så långt än. Har inte blivit tillräckligt gammal, mogen nog, erfaren nog. Har fortfarande svårt att hantera livets hårda dagar. Dom gör mig rastlös.

Men jag jobbar på det, tro mig. Är det något jag är bra på så är det att bearbeta och tänka i det tysta.

Jag vet vad som komma skall - the very first and best time of my life. Livets bästa dagar helt enkelt. Det kommer bli en grym sommar!

Efter en god frukost med en minst(!) lika god, och saknad, vän så ska jag ta tag i mitt hem. Det ska plockas och dammsugas utav bara den!

Ha en bra dag!