omenemilia

Jag känner mig lika grå som vädret utanför fönstret idag, lika tråkig.

En stark och obehaglig känsla ligger kvar och gnager från igår, en stark känsla av frustration och delvis rädsla.

Jag noterade en man igår på gatan. Vad som fångade min blick hos honom var hur han gick, ostadigt och halvt vinglande. Han hade inte båda fötterna på jorden helt enkelt, han svävade bland moln, påverkad av det ena eller andra. Det syntes. Han gick liksom och tittade på ingenting.

Jag passerade mannen, för att sedan träffa på honom igen ett par timmar senare, vid en vägkant. Dock var han inte ensam, han stod med två poliser och ett yngre par straxt bredvid. Två bilar verkar också vara involverade, någon sorts kollision har inträffat. Frustrationen kom när jag räknade ut 1+1, något som mannen i fråga inte gjort. Idioten hade suttit sig bakom ratten i det tillstånd han befann sig i. Frustrationen kombinerades med rädsla när jag insåg vilken olycka mannen hade kunnat förorsaka, och att det hade kunnat varit jag eller någon i min närhet han skadat. Sen slog det mig faktiskt hur vanligt detta är, att det är ett faktum att detta händer varje dag. Fy fan säger jag bara. Bara tanken ger mig rysningar och känslan av obehag.