omenemilia

Ingen kan göra allt men
någon kan göra något.
Ja tänk vad mycket en människa kan åstadkomma,
så mycket skräck, oro, förnedring, smärta, förstörelse.
Jag har varit arg, ledsen och illamående näst intill hela dagarna de två senaste dagarna
med tanke på de överfall som hänt i vår stad som inte kan ha undgått någon.
Det gör mig ont att behöva inse att vi kvinnor inte går säkra längre, att vi måste tänka på hur, vart och när vi går. Att vi inte är trygga i det samhälle vi lever i, i vårt 2010.
Mina tankar går ofta också till de berörda.
Stackars den kvinna som tvingas bli kränkt, utsatt och skadad.
Stackars den sjuka människa som ens tänker tanken, agerar och utsätter kvinnor för detta.
Stackars oss som tittar på, som är hjälplösa, som oroar oss över att nästa gång inte ska vara vår otur.
Stackars granne som inte kan sova på grund av skriken ekandes i väggarna.
Stackars polis som ens behöver göra sitt yttersta för att förhindra detta.

Med detta vill jag först och främst skriva av mig, då jag blir så fruktansvärt upprörd men också för att uppmuntra alla kvinnor/tjejers ansvar att ta hand om sig själva och varandra. 
Det ska inte behöva hända och det är inte värt att chansa, inte för en enda gång. 
Inte förens denna sjuka jävel är fast och kastrerad, om inte ännu bättre avliden.
Mer är han inte värd.

Tack för mig. Godnatt!