omenemilia

Så har jag officiellt, kan man väl säga, tagit mig ur denna soppa.
Den grop jag grävt mig, som blev alldeles på tok för djup.
Idag tog jag det sista spadtaget som skulle fylla igen den gropen och allt vad den har inneburit.
Jag vet hur långt ner jag har varit och jag vill aldrig tillbaka igen.
Det har varit mörkt, kallt, kvävande, obekvämt.
Samtidigt har jag lärt känna mig själv bättre, på så sätt också hittat mig själv mer och blivit starkare än jag var tidigare.
Jag har varit tillfälligt blind och handikappad. Tagit allt för många saker förgivet.
Jag minns förra hösten, då jag skulle börja det sista och fantastiska året på gymnasiet. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig igenom skolan det året, trodde aldrig jag skulle orka.
Men det gjorde jag och det med flaggan i topp och med kanon fina betyg. Jag var dessutom på väg uppåt. Jag var (och är lycklig). Jag var vilsen men hade hittat tillbaka. Jag hade funnit mig själv igen, i min plats, hos min familj. Det kunde inte ha blivit bättre.
Och nu står jag där jag står idag.
Det finns inte längre någon tung och negativ stress i mitt liv.
Jag lever just nu och vad som komma skall vet jag inte men jag välkomnar det med öppna armar, jag skyndar heller inte dit. Det får helt enkelt komma när det vill.
Jag kan inte tacka alla tillräckligt som finns vid min sida, som varit min styrka i det här.
Tack alla ni. Ni är fantastiska. ♥

Nu är det bara festen kvar. Let's rock!