omenemilia

Jag lever. Jag andas och lever livet, därmed har bloggandet kommit i kläm.
Jag har haft skrivkramp måste jag erkänna men det glädjer mig att det finns några tappra själar därute som besöker mig!
Ja som sagt, jag lever. Faktum är att jag just klev innan för dörren hemma på landet för första gången den här veckan då jag lever som inneboende på Drottningen tillsammans med min respektive.
Jag vet inte vad jag ska kalla mig själv. Jag är varken sambo eller särbo.. sämbo kanske?
Hur som befinner jag mig i livet då många andra skulle tagit steget för länge sen, när jag själv fortfarande väntar. Väntar på att ta steget. Väntar ikapp mig själv.
Jag befinner mig också i en del som innebär nya bekantskaper, uppskattning, spontanitet och vardagslyx.
Att hjälpa en vän. Att känna uppskattning för att ha vännen bredvid sig. Att ha en underbar familj. Att somna med någon bredvid sig och få uppleva kärlek det första man gör på morgonen och på så sätt också få den bästa starten på dagen. Att äta gott och träna till vardags.
  Det är svårt att klaga på livet just nu. Trots att det dyker upp ett och annat hinder ibland, men vad gör det?
Hinder är trots allt bara avsatser vi tar fart ifrån.

Vidare till en kanon fredag och helg. 
Puss peps!