Till alla er
Under min kvällspromenad tidigare la jag märke till stjärnorna.
Jag har alltid beundrat stjärnorna. Jag har legat på en strand i fuktig värme sent en kväll, med havet straxt nedanför fötterna och bara stirrat på dem.
Vad jag egentligen vill komma till var vad som slog mig när jag såg den molnfria, stjärnklara himlen var vad min mamma sa till mig när jag var liten. Hon berättade att de som dött sitter uppe på molnen och tittar ner på oss.
Jag kan tänka mig att hon sa det i samband med att en av våra hundar gått bort, som en form av tröst och jag minns hur jag så starkt trodde på det hon sa! Tills den dagen jag flög flygplan och jag ställde mig frågan när vi kommit ovanför molnen, vart är dom?
I bilen på väg hem, tidigare idag, passerade jag en kyrkogård och la märke till alla bilar som stod parkerade utanför och kön som sträckte sig lång till parkeringen. Då slog det mig att det är all helgona helg idag/denna helg och en officiell helg för att tänka lite extra på de som gått över till andra sidan.
Det gjorde ont samtidigt som det kändes som en lättnad inom mig, när jag passerade kyrkogården.
Jag har haft turen att ingen i min närhet eller familj har dött. Min farmor, farfar och morfar gick bort tio år innan jag föddes och jag kan skatta mig så lycklig som har hela min familj kvar i livet ännu.
Man kan väl säga att jag bara haft en ganska så nära som dog för ett tag sen. En som ändå varit en liten del av min uppväxt och det kändes inom mig, det gjorde det. Jag vet också en som gick bort alldeles för tidigt, alldeles för ung. Jag ska, i och för sig, inte bortse från alla bortgågna hundar jag har tvingats sörja under min uppväxt då ingen kan säga emot att en sådan bortgång gör ont. Ingen!
Jag skulle därför vilja tillägna denna kväll, mina tankar, detta inlägg till alla som sörjer.
Till alla som förlorat någon.
Jag vet inte varför, det kändes bara rätt så.
