omenemilia

För nästan exakt ett år sen, närmare bestämt den 24 november, skrev jag följande:
"Jag avskyr känslan jag känner just nu.
Inaktiviteten. "Bekvämligheten".
Jag känner mig så långt ifrån det jag tycker om så starkt som det bara går.
Och jag hatar det...! Verkligen hatar det."

Igår, för första gången sedan dess, befann jag mig i den motsatta sitsen.. på riktigt.
Om jag då, för ett år sen, befann mig i botten så var gårdagen min topp och fy helvete vad bra det kändes!
Känslan jag kände för ett år sen kunde få mig att brista ut i tårar, men det kunde också känslan som jag kände igår men av motsatt anledning. Känslan att kunna dunka sig i bröstet av själv-beröm, känslan av en high- five från en lagkamrat i stundens hetta, känslan av att ha åstadkommit någonting, känslan av att känna av en riktig comeback, känslan av att få beröm och uppskattning från både tränare, medspelare, publik och framför allt av mig själv..!
Jag lever fortfarande på denna känsla och kommer gärna att göra ett tag fram över.. :)