omenemilia

Men så var det så, att jag faktiskt glömde något
För en mikrosekund
Inte bara något utan även någon
Samtidigt som jag glömde, så befann jag mig mitt uppe i det, i detta något, i denne någon
Så mitt uppe i att jag inte ser något slut
Så djupt att jag nästintill druknar
Och där vill jag aldrig sluta vara.
Jag slutar aldrig förundras hur han lyckas,
genom att bara vara, genom att bara finnas där i sin fysiska form, genom att bara andas -
så blir jag som hel igen
Alla hål och brister försvinner för en stund och till slut finns det bara oss.



You raise me up, so I can stand on mountains;
You raise me up, to walk on stormy seas;
I am strong, when I am on your shoulders;
You raise me up... To more than I can be.

I vissa stunder i livet räcker inte ordet "tack" till riktigt, det känns alldeles för klent.
Men... tack!
Godnatt.