omenemilia

Det tar emot nu.
Och jag försöker dras med av de medvindspustar som dyker upp, för det gör dom.  
Det är bara det, jag vill inte känna känslan av självömkan (är det ett ord?)
och besvär. Tänker inte!
Jag avskyr känslan av att "det är synd om mig", att allt är så besvärligt, när det är jag själv som bestämmer om det är det eller ej.
Det är trots allt så att jag kan åtgärda saken, faktiskt, dock utifrån mitt eget perspektiv och
från min sida, givetvis.
Det gäller bara att göra det - finna styrkan och metoden, sedan göra det.
Samtidigt är det lättare sagt än gjort, ni vet
mycket snack och lite verkstad kan man också säga.
Men jag tänker inte stryka med, åtminstone inte för mycket, inte för länge.
Kanske bara ikväll och inge mer. Ikväll räcker. Låt det räcka. Tack?