omenemilia

Jag är tillbaka där jag varit, där jag så länge har velat vara
Trots det är jag långt ifrån framme och långt ifrån där jag egentligen skulle ha vara
Jag vet inte riktigt hur jag ska ta detta, jag vill både skratta och gråta på en och samma gång
Det skrämmer mig något fruktansvärt samtidigt som jag känner en skarp lyckokänsla, är det kanske den som skrämmer mig så?
Efter ett mångfald av reflektioner så har jag bestämt mig för att ta det hela som en käftsmäll och en spark i baken.
Det har gjort ont att vara där jag har varit, fruktansvärt ont, och där vill jag heller aldrig hamna igen, därav käftsmällen som bestraffning men också som en väckning för mig så jag verkligen vaknar upp ur detta något, denna förvridna situation.
Där jag står idag ska också hjälpa mig att komma tillbaka, och förhoppningsvis göra mig starkare än någonsin, därav sparken i baken. En trigger helt enkelt.

Jag mår bra, det gör jag! Men nu är det dags att må ännu bättre, för allt kan väl alltid förbättras, inte sant? :)