omenemilia

Jag räknar inte längre dagarna.
Eller jo, det gör jag.
Det är bara det att det börjar bli mer likt en livsstil för mig, efter så pass lång tid som har gått.
Jag säger inte att det är OK, för det är det inte.
Det gör ont i hela mig bara jag tänker på det.
Känns som om jag är handikappad, eller rent av att jag förlorat en del av mig.
En del som jag haft tillgång till i nästan hela mitt liv.
Något som jag har tagit för givet, eftersom det har varit en självklarhet.
Nu gör jag ingenting annat än att sakna det, varje dag.

Men den här veckan är början på något nytt.
Det är dags att prova, utmana och jobba änu hårdare.
Håll tummarna för mig.