omenemilia

Så sitter jag här på juldagens kväll, som också är en eftertraktad utgångskväll.
Men ni vet, jag är inget fan av alkohol. Inte alls. Har missat poängen med det hela tror jag.
Eller som jag brukar säga: hoppat över den delen av livet. Jag känner och har aldrig känt behov av att supa mig full. Aldrig riktigt förstått det roliga. Aldrig känt den glädjen att jag velat göra det igen. Eller okej, jag har några få utgångar som varit riktigt roliga, men utan att jag upplevt en saknad av dem i efterhand.
Samtidigt ser jag inte ner på de som dricker. Jag måste respektera deras val, likt de måste respektera mina.
  Anyway, jag har haft en fantastisk jul! Underbar mat, härlig familj, fantastiska presenter.
Men det har gått ovanligt fort måste jag säga(!?), men det har ju å andra sidan hela året gått. Alldeles nyss var det sommar känns det som! Och snart är det dags för ett nytt år.. som också får mig att tänka på en tjej på jobbet, en väldigt trevlig sådan vid namn Moa, som sticker till Australien nu i dagarna. Jag kunde inte vara mer avundsjuk! För det första att sticka till Australien, WOW!, och för det andra att kunna fira nyår i bara sommarklänning. En annan tvingas frysa arslet av sig i den rådande kylan. Nej fy tusan.. tänk lite på mig va Moa! :)

 Vidare till kommande händelser i mitt liv så är det främst att flytta hemifrån, som är under process.
Rent praktiskt skulle jag ha kunnat flytta för en vecka sen men det hela sitter i min skalle.
Jag har svårt att släppa taget, något så fruktansvärt! Jag som trodde jag skulle ha lättast av oss tre syskon, rent psykiskt alltså, men icke. Jag tror det är för att jag är den siste att lämna boet som jag tycket det är jobbigt. Lämna föräldrarna i ett nytt liv liksom.. när det i sig inte ska tynga ner mig då mitt eget liv måste gå vidare, som min fantastiska mamma sa. Det som tar emot allra mest nu är jobbet, faktiskt. Jag vill känna att jag har tid, åtminstone en hel helg, till att kunna flytta. Att jag gör det for real och inte lite pöompö..
Jag skulle kunna vänta med flytten men å andra sidan, vad ska jag vänta på? 
Jag befinner mig helt enkelt i mellanskedet till att slumra i hemmets trygga vrå till att verkligen stå på egna ben.
Jag har några få steg kvar, både praktiskt och psykiskt. Något skrämmande som i sin tur lockar mig.
Något som kan få mig att le och i samma stund få mig att gråta. Något väldigt intressant.



Förresten, god jul allesammans!