omenemilia

Det känns som jag har trampat ner i en grop och för tillfället fastnat, 
som om jag grävt mig ett alldeles för djupt hål som jag har svårt att ta mig ur.
En mänsklig och återkommande svacka helt enkelt.
Jag känner det på mig, innanför bröstet och i huvudet.
Men är det inte också där det hela sitter, i huvudet?
Det är väl ändå, trots allt, jag själv som bestämmer om jag ska ha mig en svacka eller inte, eller?
Är det något vi människor kan kontrollera eller är det av vår natur?
Att i olika perioder i livet känna oss låga och nedstämda?
Åandra sidan är det tack vare dom perioderna som vi upptäcker och uppskattar när det går åt andra hållet, åt rätt håll.
Är det något jag lärt mig de senaste året så är det att jag är den enda som kan hindra mig från att göra det jag vill och vara den jag vill vara.
 Motsägande mot vad jag just skrev så skulle jag helst av allt vilja krypa ned i en bubbla, från allt, för att sedan vakna upp efter min svacka, efter det att jag tagit mig upp ur mitt hål igen.