Här och nu
Jag tar ett steg ut i en stad som vanligtvis är fylld av liv och rörelse.
Men inte precis nu vid denna tidpunkt, klockan är alldeles för ung.
Det första jag möter är alkoholdominerade personer, "alkisar", och undrar vart de har sovit inatt när jag själv precis har stigit upp ur en säng från ovan, helt underbart skön!
Jag ser ett fåtal bilar, några cyklister - kanske på väg till jobbet,
jag ser någon gångare som rastar sina hundar. Jag noterar också där jag går att ingen jag mött är till yngre dar, troligtvis ligger man hemma och vilar upp sig från lördagens roligheter.
Jag passerar stadens största fotbollsarena, tyst men ståtlig sträcker den sig mot skyn.
Jag kan näst intill höra jublen från publiken, skriken från fansen.
Solen står högt, ensam, på himlen. Värmer skönt trots den tidiga timmen.
Längs vägen andas jag in en kall och frisk luft och i hela mig sprids en känsla av uppfräschning för varje andetag.
Fåglarna sjunger, det hör jag när jag kommit en bit från centrum, från stadens kärna.
Här är stillheten själv i sin renaste form och att våren kämpar till att göra sig på känn är ett faktum.
Jag går vidare och passerar stadens sjukhus, vilket ger mig känsla av obehag, död, sorg men samtidigt en känsla av hopp och glädje när det slår mig att jag tillsammans med mina nära och kära är friska och mår bra.
Det var också här allt startade. Här började livet för mig och många andra i min närhet. Jag tänker tillbaka när jag stod precis här, straxt innanför dörrarna och ner för en trapp med min älskade brorson, bara 17 timmar ung, i famnen.
Jag ryser av bara tanken.
Jag passerar stadens polishus. Är det en plats jag en gång vill vara på? Ja alltså på rätt sida om lagen, i uniform och allt. Jag vet inte än, en småstads beskyddare som är hatad av ungdomar och kritiserad av samhället med en halvtaskig lön trots att man har ett av de tuffaste och mest komplicerade yrken.
Jag passerar stadens järnvägsstation, ställer mig frågan vart jag skulle vilja åka.
Helst utomlands, typ Austalien, England, USA eller Afrika. Har inget direkt favoritmål inom Sveriges gränser.
Jag gillar den här staden, väldigt mycket! Den har sin charm.
Snart har jag riktningen mot mitt mål, där jag startade, mot Drottningen.
Ja, jag har börjat kallat den så, den lägenhet jag en gång drömmer om att flytta in i. Och det tillsammans med den person jag älskar mest av allt, min respektive, min bäste vän.
Upp för trapporna, nycklarna i låset, av med skorna och jag ligger i hans famn under täcket.
Mer än såhär begär jag inte, inga miljoner, ingenting. Jag vill bara leva och må bra.
Precis som idag!
Men inte precis nu vid denna tidpunkt, klockan är alldeles för ung.
Det första jag möter är alkoholdominerade personer, "alkisar", och undrar vart de har sovit inatt när jag själv precis har stigit upp ur en säng från ovan, helt underbart skön!
Jag ser ett fåtal bilar, några cyklister - kanske på väg till jobbet,
jag ser någon gångare som rastar sina hundar. Jag noterar också där jag går att ingen jag mött är till yngre dar, troligtvis ligger man hemma och vilar upp sig från lördagens roligheter.
Jag passerar stadens största fotbollsarena, tyst men ståtlig sträcker den sig mot skyn.
Jag kan näst intill höra jublen från publiken, skriken från fansen.
Solen står högt, ensam, på himlen. Värmer skönt trots den tidiga timmen.
Längs vägen andas jag in en kall och frisk luft och i hela mig sprids en känsla av uppfräschning för varje andetag.
Fåglarna sjunger, det hör jag när jag kommit en bit från centrum, från stadens kärna.
Här är stillheten själv i sin renaste form och att våren kämpar till att göra sig på känn är ett faktum.
Jag går vidare och passerar stadens sjukhus, vilket ger mig känsla av obehag, död, sorg men samtidigt en känsla av hopp och glädje när det slår mig att jag tillsammans med mina nära och kära är friska och mår bra.
Det var också här allt startade. Här började livet för mig och många andra i min närhet. Jag tänker tillbaka när jag stod precis här, straxt innanför dörrarna och ner för en trapp med min älskade brorson, bara 17 timmar ung, i famnen.
Jag ryser av bara tanken.
Jag passerar stadens polishus. Är det en plats jag en gång vill vara på? Ja alltså på rätt sida om lagen, i uniform och allt. Jag vet inte än, en småstads beskyddare som är hatad av ungdomar och kritiserad av samhället med en halvtaskig lön trots att man har ett av de tuffaste och mest komplicerade yrken.
Jag passerar stadens järnvägsstation, ställer mig frågan vart jag skulle vilja åka.
Helst utomlands, typ Austalien, England, USA eller Afrika. Har inget direkt favoritmål inom Sveriges gränser.
Jag gillar den här staden, väldigt mycket! Den har sin charm.
Snart har jag riktningen mot mitt mål, där jag startade, mot Drottningen.
Ja, jag har börjat kallat den så, den lägenhet jag en gång drömmer om att flytta in i. Och det tillsammans med den person jag älskar mest av allt, min respektive, min bäste vän.
Upp för trapporna, nycklarna i låset, av med skorna och jag ligger i hans famn under täcket.
Mer än såhär begär jag inte, inga miljoner, ingenting. Jag vill bara leva och må bra.
Precis som idag!
Kommentarer
Trackback
